Valdemarsön

Valdemarsön – den sköna lustgården

”Här har de tagit en stor sjö och en stor älv och en stor skog och ett stort berg, hackat dem i stycken, blandat dem med varandra och brett ut dem på jorden utan någon ordning”.

Så beskriver Selma Lagerlöf landskapet Sörmland i kapitlet”Den sköna lustgården” i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Och mitt i denna sköna lustgård ligger sjön Valdemaren med Valdemarsön.

Valdemarsön tillhörde fram till tiden före första världskriget säteriet Hålbonäs, vars nuvarande gårdsbyggnad skymtar på vänster hand om vägen från Flen mot Sköldinge, ungefär där både landsväg och järnväg går genom sjön Valdemaren. Enligt en romantisk härledning av namnet Valdemarsön skulle Magnus Ladulås som hertig Valdemar efter Nyköpings gästabud ha suttit fängslad en tid i fornborgen på ön. Detta är nog tyvärr inte sant. Sjön hette tidigare Vammeln och när namnet efter gradvis förvandling så småningom blev Valdemaren, blev det naturligt att dess största ö fick sitt nuvarande namn.

Men att borgen Ramunderborg på fornminnesområdet, som upptar öns sydöstra del, är från vikingatiden är säkert. Och därmed blir vi påminda om att det är en ”gammal” bygd med fantasieggande historia som vi tagit i besittning.

Vår närmaste omgivning
Före kommunsammanslagningen på 70-talet bildade Sköldinge en egen kommun. Redan dessförinnan hade vi i post- och telehänseende kopplats ihop med vår närmaste tätort, Flen. Man kan sedan undra vad som kom att avgöra kommungränssammandragninen så att vi hamnade på Katrineholmssidan.

Sköldinge är i alla fall vår socken och församling. Kyrkan är ursprungligen från 1100-talet, och dess nuvarande utseende fick den under 1600-talet, klockstapeln är byggd 1750.

Fram till 1970 bröts järn i Sköldinge, och man kan fortfarande se resterna av Kantorpsgruvan.

De cirka 3000 invånarna i Sköldinge livnär sig nu på olika arbeten i Flen och Katrineholm, några småindustrier i Sköldinge samt några jordbruk.

Att vi bor mitt emellan kungen och statsministern visste ni väl om? Stenhammars slott som ligger vid gränsen mellan Valdemaren och Gårdssjön beboddes tidigare av prins Vilhelm. Efter hans död år 1965 disponeras slottet av kungafamiljen. Statsministerns representationsställe Harpsund kan man nå efter en skogspromenad på ungefär 5 kilometer i nordostlig riktning.

Runt Valdemaren ligger gamla gårdar, östra och västra Grysta (tidigare Grytstad), Rosendal, Loviselund, Hästedal och flera andra. Hästedal och Loviselund bildar för övrigt numera fritidsområdet Loviselund.

Ett par hundra meter norr om tomterna 26-29, i riktning not Västra Grysta alltså, ligger den lilla Gullholmen eller Skarparen som den hette tidigare. En dräng som var ute och fiskade en dag år 1700 fann där en fantastisk guldskatt från Vikingatiden, bestående av en större och 9 mindre ringar. Skatten från 450-talet finns att beskåda på historiska Museet.

Färdas man sjövägen till Flen passerar man snart Stenön, där Jan Lindblad hade sina tigrar för några år sen. Strax därefter ser man bryggor och badstrand tillhörande fritidsområdet Loviselund. Utefter hela vänstra stranden finns ytterligare ett antal små tomter, av vilka de som ligger nära elkabeln tvärs över sjön bildar området Ekenäs.

Av den närmaste omgivningen till lands nämner vi blott Floda med en kyrka som nästan skulle ha kunnat tas för en domkyrka. Den nuvarande formen fick kyrkan på 1800-talet, men annars är också den kyrkan ursprungligen från 1100-talet Där finns mycket fina målningar från 1400-talet av den berömda kyrkomålaren Albertus Pictor.

Vår ö har säkerligen varit bebodd sedan 400-talet av döma av fornborgslämningarna och guldskatten. Under modern tid har ön använts till sommarboende för djur från Hålbonäs gård. Hålbonäs ägde fram till 1913 Valdemarsön liksom de flesta gårdarna runt sjön. (Rosendal, Hästedal för att nämna några). Gårdarna brukades av torpare som drev dagsverken på Hålbonäs gård. Då djuren togs ut på sommarbete drevs de längs sjöns sydsida till nuvarande parkeringen. Därifrån fick djuren simma över sundet till Plogbäcks holme och därför fick sundet namnet ”Simsundet”. På ön gick också mjölkkor, så tjänstefolket från Hålbonäs fick varje dag ro över till ön för att mjölka.

1906 köptes Hålbonäs av ett skogsbolag, Backa Hosjö AB. Bolaget satte upp ett ångdrivet sågverk och avverkade under sex år skog (framförallt ek) runt sjön och på ön. Timret flottades på Valdemaren ner till sågverket vid sjöns utlopp. På Valdemarsön avverkades c:a 900 ekar. Senare, i mitten av 50-talet, avverkades c:a 200 ekar till. Vi kan fortfarande se en massa stubbar från avverkningen. När skogen var avverkad flyttades sågverket till annan plats och bolaget sålde Hålbonäs 1913. Då friköptes flera av gårdarna.

1924 köptes Valdemarsön av Edvard Anderson som senare tog namnet Valderö. Han bosatte sig på ön och drev jordbruk där. Fölungar togs emot på sommarbete, men han hade också egna djur och lät därför bygga en lada, Bygdegården. Nu byggdes också bastun och hus nr 23.

Valderö sålde 1938 till Borud som ägde ön fram till sin död 1960, då ön köptes av Fyrbergs Fastigheter vilka styckade upp ön till fritidstomter. Från början projekterades för 50 tomter, men av naturvårdsskäl strök man bort 13 av dess till nuvarande 37.

Naturen på ön
Stora delar av Valdemarsön har antagligen varit slåtteräng till åtminstone mitten av 1800-talet. Härpå tyder de stora förekomsterna av bärande träd: Ek, vildapel, hassel, m.fl. som förr höll i slåtterängarna.

Det vanligaste växtsamhället på Valdemarsön, där också många slåttergynnade arter lever kvar, är ”friskängen av skogsnävetyp”, ett art- och näringsrikt växtsamhälle som i Sverige är ovanligt och i avtagande. Skogsnäva (midsommarblomster), höskallra och daggkåpor är dominerande arter. Bland rosettbladväxterna kan nämnas svinrot, ängsvädd m fl och gullvivan som växer talrikt på ön om våren, samtidigt med stora mattor av ängsviol. Den rara ovanliga ängsskäran är också talrik här. I en del öppna backar finns den örtrika torrängen, bl a ängshavre, brudbröd, mandelblom, kärrblomster och svartkämpar.

Den före detta ängen och hagen har på många håll vuxit igen med lövskog och då ersatts av den slutna lövskogens lundflora: Blåsippa, vitsippa, liljekonvalj och underviol.

Unikt för Valdemarsön är att i en sänka i skogen norr om Fornborgen växer den ovanliga och fridlysta orkidén skogsknipprot. Här bör också nämnas att gullviva, blåsippa och liljekonvalj är växter som ej får grävas upp eller plockas till försäljning. Men de är ej fridlysta.

Fåglar på ön
Till lövskogen hör en större skara sångfåglar: Svarthättor, grönsångare, trädgårddsångare och gulsångare. I den gamla lövskogen med mycket insekter häckar större hackspett gröngöling, spillkråka och den allt ovanligare mindre hackspetten. Andra fåglar som finns på ön är kattuggla, knipa, skogsduva, svartvit flugsnappare m fl. Den ovanliga nötkråkan är en specialitet för Valdemarsön. Den gynnas av den stora hasselförekomsten i äng och lund på ön och ses speciellt mycket på hösten när den insamlar nötter för vintern.

Utskriftsvänligt format

Riksantikvarieämbetets dokumentation vid besök på ön 1985